honeybum

Jag är frustrerad och arg på mig själv för att jag tillät dig komma så långt in i mitt liv, att jag inte såg hur det skulle sluta. Du kommer alltid vara den som rev min mur, förstörde precis allt i din väg och tvingade mig bygga upp den igen, starkare än nånsin. Jag är arg över att jag inte känner igen mig själv, att jag inte vågar släppa in någon så som jag släppte in dig. Det kommer ta tid.

Ibland kan jag själv tycka att jag har blivit en rätt känslokall människa, vilket jag absolut inte är egentligen. Jag vågar inte riktigt ta emot det som R ger mig. Av rädsla över att han ska göra precis som du gjorde...

För mig är du en tragisk människa som uttnyttjar alla andra för att slippa ta konsekvenserna av det du gjort. Du gör allt i din makt för att du ska komma undan. Du skrev till mig att du hade lärt dig något av det här också, det har du inte. Hade du lärt dig något hade du lagt alla korten på bordet och låtit det bära eller brista. Då hade du varit ärlig mot dom runt omkring, stått för det du gjort och sedan bett om ursäkt. Vissa hade förlåtit dig, andra inte.

Du har ljugit de vänner som stått vid din sida rätt i ansiktet gång på gång. För mig är du ingenting längre. Att ens höra ditt namn gör mig förbannad.