honeybum

Det här vill jag skriva till dig mamma om du någonsin läser(vilket jag inte tror kommer hända):

Jag tänker på dig, det gör jag. Men samtidigt vill jag inte tänka på dig. Jag vill inte tänka på hur du mår. Jag vill inte tänka på vad du gör om dagarna. Jag hoppas varje dag att det ska komma ett mirakel som säger att du är frisk. Att du är den mamma du var då jag var liten. Men jag tror att jag kan sluta hoppas nu. Du måste inse själv att du är sjuk, det finns ingen som kan hjälpa dig om du inte vill ha hjälp. Jag har kommit på att jag nästan aldrig tänker på dig. Och de gånger jag gör det så mår jag bara dåligt. Det finns inget jag kan göra för att hjälpa dig. Du har träffat Alvin 2 gånger sedan han föddes... Du lovar att komma och hälsa på, vilket aldrig händer. Jag vill att du ska komma och hälsa på men samtidigt vill jag inte det med tanke på vad som hände sist du var här. Jag vill inte att Alvin ska få uppleva det. Det räcker med att du förstörde för mig och min bror.

Ärligt talat så kan jag nog inte ens säga att jag älskar dig längre. Jag älskar den mamma du var förut men inte den du är nu. För mig är du inte en mamma. Det är som svårt att sätta ord på det jag menar men det känns som att det kvittar om jag har kontakt med dig eller inte. Du hänger ändå inte med.  Du har aldrig funnits där för mig. Det är jag som har fått vara den vuxna i vår relation, så ska det inte vara. En 8-åring ska inte behöva ta hand om sin mamma.

Jag tycker det var en jävla tur att jag var så pass "mogen" i huvudet att jag förstod att det inte skulle vara som det var hos dig. Att jag tog modet till mig och bad om att få flytta till pappa. Jag hade ALDRIG nånsin varit den kloka människa jag är idag annars. Jag hade nog hamnat i knarkarträsket eller nåt sånt. Det tror jag allvarligt på.


Jag älskar dig mamma men samtidigt inte. Jag har aldrig sagt det här åt dig och kommer aldrig göra då du ändå inte förstår vad jag säger. Och jag vet att du aldrig kommer att läsa det här så länge du lever.