honeybum

Se barnen som mål – inte hinder

SIST JAG VAR i Stockholm blev jag väntande utanför ett gym. Vid ingången fanns ett anslag som berättade om förändringar i gymmets barnpassning.
Det var tydligen någon med tiderna och lokalen.
Men för mig berättade den här sorgliga lappen så mycket mer än det.

ATT FÅ BARN innebär en stor förändring. Det kommer man aldrig ifrån. Ska man ta sitt ansvar som förälder är det svårt att leva som man gjorde innan man fick barn.
Men det finns dem som envisas med att försöka.
Något som givetvis är bra. När det sker inom rimlighetens gränser. Precis allt kan inte få vara på barnets villkor och är man två föräldrar går det ofta att hitta utrymme för personliga utsvävningar.
Men problemet är att det här börjar gå till överdrift i dagens samhälle. Något som informationen på Stockholmsgymmet vittnar om.
För många föräldrar är numera varje inskränkning i livet som ett barn i tillvaron innebär en oacceptabel förlust. De ska minsann kunna göra allt de gjorde tidigare.
Det handlar bara om att anpassa sitt gamla liv till den nya situationen. Här kommer barnet oundvikligen i kläm.
Föräldrarna sätter sina egna behov först istället för att jämka dem med barnets. Och det finns starka krafter som uppmuntrar detta. Som gärna vill att föräldrarna fortsätter leva som tidigare. Att de jobbar mycket, spenderar mycket och ser till att samhällsekonomin snurrar allt snabbare. Till exempel har kvar gymkortet och betalar extra för barnpassning.
Att vara hemma med barnen och göra situps framför tv:n bidrar de ju inte alls på samma sätt.

DET ÄR TYVÄRR som att många glömmer sina barn när det handlar om självförverkligande. Som om de ser dem som hinder snarare än mål i den processen.
Viktigare är exempelvis karriär och ett materiellt överflöd. Och att de egna intressena kan tillgodoses i lugn och ro.
Sedan kan man se till att ha kvalitetstid med barnen när det passar. Alltså, oj, vad jag tycker illa om det ordet och alla som använder det.
På ett sätt sammanfattar det hela problematiken. Ordet kvalitetstid berättar att föräldrarna lägger på tok för mycket tid på annat än att vara med sina barn. När de sedan har tid över måste de hitta en benämning som rättfärdigar deras usla prioriteringar.
Själv väljer jag kvantitet så fort möjligheten ges. Det ger definitivt mer kvalitet i det långa loppet. Jag hoppas fler det finns fler än jag som tänker så.

FÖR BARN FÅR aldrig i första hand ses som problem eller hinder i tillvaron. Eller kanske bara ett tillägg.
Något som kan tyckas självklart men som tyvärr tål att påpekas då allt fler unga föräldrar väljer att identifiera sig själva som annat än just föräldrar.
Det många glömmer är också hur bra det faktiskt går att ta med barn på de allra flesta aktiviteter.
Den som har handlat med en vilt springande och klättrande tvååring kanske inte håller med, men jag hävdar ändå att så är fallet.
För barn behöver vara med där det händer. De behöver se pappa bli stressad när han inte hittar rätt i kryddhyllan och sura över de långa köerna till kassorna. Det handlar om att få se tillvaron och dess olika sidor. De ljusa och de mörka.
Att få dela allt. Och få dela det lika.
Istället för att bara få tillrättalagd kvalitetstid.
De är värda så mycket mer än det.

Av:Niclas Holmlund.

Jag kan inte annat än att hålla med. Det finns alldeles för många föräldrar, som jag tycker, försöker leva sitt liv som innan de fick barn. Det GÅR inte. Jag kan ta mig själv som exempel. Innan vi fick Alvin var jag en människa som älskade att städa, jag städade ofta och mycket. Idag hinner jag inte. Eller jo det är klart jag hinner, men det är inte det jag vill lägga min tid på. Alvin får all min tid. Att det sedan ser lite ut som en bombnedslag medan Alvin är vaken bryr jag mig inte om. Samma sak med träning, jag tränar då jag känner att jag har tid. Självklart ska man må bra själv också, men varför inte ta med barnen då man tränar? Träna för mig betyder inte att jag ska åka på gymmet osv, det kan tex vara en promenad och barnen får följa med. Eller att man tränar efter det att barnen lagt sig.

Jag håller som sagt fullständigt med Niclas. Jag kan själv tala utefter erfarenhet då jag jobbar på förskola, det finns barn som har alldeles för långa dagar. Vi vuxna har en regel på 8 timmar arbetsdag per dag, och i de 8 timmarna har vi dessutom raster. Varför ska det då vara så att barn får vara på förskola hur många timmar som helst egentligen? Vi har barn på mitt jobb som är på förskolan från halv sju på morgonen till kvart över fem på eftermiddagarna(då talar jag om de som är två i sin vardag). Det är fan barnmisshandel kan jag tycka. Barn vet inte sitt eget bästa. Ska man skaffa barn till världen se då till att tillbringa så mycket tid det bara går med dom. Och att föräldrar har sina barn på förskolan då dom är lediga är fan ännu värre! Då skulle man aldrig skaffat barn från början då man inte ens orkar ha dom hemma då man är ledig, för att man vill ha lite egentid. Den egentid du har då barnen är små är då dom har lagt sig för kvällen och då man ibland skaffar barnvakt för att hitta på något.  Usch, jag blir så upprörd.

Jag anser att skaffar man barn så gör du det för att leva för dom, att anpassa ditt liv efter dom(till en viss gräns givetvis) och gör du inte det var du inte redo att skaffa barn, punkt.